Har spenderat min tid i ett stilla Västerås sedan sist. Det har utförts praktik på diverse platser, ännu ett steg mot målet. Det är inte långt kvar nu vänner.

Jag kände för att skriva idag. Har kramat bebisar på BVC, sett lyckliga familjer, och panikslagna mammor.

En väldigt speciell känsla sprider sig i min kropp. Tänk att det kan vara så fantastiskt, men ändå så fruktansvärt svårt. Hur bara lugnet kan smitta av sig till den individ som ska växa upp. En tanke som uppstår av hur fel det kan bli efter vägen. En resa man många gånger inte kan styra över.

Jag har hunnit resa. Flytt från en fullspäckad vardag, en weekend helt själv. Underbart. 18-19 grader på ett vindstilla fik på en gata i Dubrovnik, Kroatien. Brevid mig 2 personer full av energi och välkomnande med öppna armar. I handen en halvliter Ozujsko Pivo. Livet på en pinne. Vi skrattade oss hesa i natten till middagar och varma gatugränder. Jag längtar tillbaka.

Jag har verkligen funnit en personlighet hos mig själv, som påvisas väl i många situationer. Jag är en rastlös själ med mycket energi, som vill göra nytta och fördriva tiden med intressanta saker. Jag gillar inte att fika mig igenom dagar, sitta som en soffpotatis utan att fylla en funktion. Nånstans vill man känna sig viktig. En betydande del för en grupp människor och för en verksamhet. Så kändes det inte idag, och det gör mig väldigt frustrerad.

Idag kunde jag ha sprungit milen på ren vilja då det kröp i varje del av mina nerver. Jag kunde ha spenderat tiden på roligare saker än att sitta på en stol och fundera på vad mina mål med livet är.

Jag lever som på en liten skör tråd just nu. Varenda händelse i mitt liv, är som en prövning för mig själv. En sån jävla obalans där jag inte räcker till för mig själv eller någon annan. Jag spenderar mina lediga stunder till att försöka hitta mitt lugn för att inte gå sönder av det som händer omkring mig. Jag vet att många behöver mig just nu, men jag är oförmögen att klara av det i denna period. Det går bara inte.  Fokus måste ligga i att avverka dagar, timmar och minuter. Annars blir det för mycket för mig. Världen runt omkring mig är expert på att snurra ändå.

"Det är bara att stå ut ". Men stressen, pressen och saknaden hittar dig ändå.

Mer än en vecka har gått sen jag uppdaterade. Det är märkligt hur tiden rinner ifrån en ibland. Men jag kan inte rå för det. Sista veckan på Kirurgen är gjord. Jag checkade ut med ett glädjerus i magen. Inte för att jag längtat därifrån. Helt tvärt om. Sån fin avdelning med bra personal. Mina fina kommentarer som jag fått ekar fortfarande i huvudet. Det får mig att kämpa. Aldrig ge upp det jag har. En hel månad av nya rutiner, sjukdomar och spännande händelser har gått fort. Ju mer jag praktiserar, desto mer känner jag att jag längtar till mitt yrke.

Våren är påväg. När solen tittar fram värmer den mitt ansikte, och naturen börjar vakna till liv igen.

Alla människor lika så. Glada, skrattade människor, som kisar mot solljuset, håller varandras händer och trippar runt i en tunnare jacka i de plusgrader som luften ger.

Själv är jag glad mitt i allt kaos. Termin 6 på sjuksköterskeprogrammet är inte att leka med.

Jag får inte mycket tid till något känns det som, och jag är ledsen att jag glömmer saker jag inte borde glömma. Ibland känns det som om man befinner sig på en krigsstig, där bara jag finns i den situationen som är. Fokus på att armbåga sig fram över det som måste göras. Nästa vecka börjar min placering på rättspsyk, jag räknar ner placeringarna för att kunna orka.

Jobb på ICA i helgen. Är det inte praktik, så är det jobb. Längtar tills på måndag, då är jag äntligen ledig. Ska boka tid till Frisören Sören för en liten makeover. Lite liv och färg skadar aldrig !

Vill passa på att hurra för världens bästa sida på nätet för sjukvårdspersonal, vid namn

internetmedicin. För er som inte upptäckt den ännu innefattar sidan

en enda stor bibel som verkligen ger svar på tal i den medicinska röran.

Rekommenderas !

Som om hela hjärtat slitits itu lite grann. Att känna sig ensam i en värld full av människor. Att kämpa vidare, kämpa för sig själv. Att inte veta vilka mål man har, och för vem man sliter sig i stycken för. Jag vet att det låter konstigt, men så känns det ibland. Jag har aldrig gått i hand i hand med någon. Ingen som visat mig vägen. Det gör mig så jävla stark. En stadig person som ingen kan knuffa omkull oavsett vilka vindar som blåser. Jag vet. Hård som sten kan tyckas, men det blir så av ren automatik. Jag har lärt mig att ta ansvar för både mig själv och andra redan i tidig ålder. På så vis har jag har lärt mig att kämpa, för min egen skull, som en slags överlevnad och drivkraft. Det du gör i ditt liv, gör du endast för dig själv, för du står dig själv närmast. Du väljer helt själv hur du vill att ditt liv ska vara.

En grå dag, men en grå dag kan vara en bra dag. Saker läggs tillrätta i sina fack, och energin sprudlar.

Praktiken har trots en rörig avdelning och sjukanmälningar rullat på bra. Till skillnad mot mina 2 förvirrade och stressade dagar har jag återfått kontrollen. Att själv ansvara för patienter känns nu som en naturlig del som sköts av ren automatik.

Var till gymmet för första gången på 2 veckor idag. Har helt enkelt inte haft nån lust alls till att träna. Men idag var det dags igen. Har aldrig känt sån lättad känsla i kroppen nån gång, det var underbart att komma tillbaka. Endorfiner. Endorfiner. Endorfiner. I såna här energifattiga tider är det så viktigt att träna. Det hjälper kroppen på så ofantligt många vis, och du blir piggare och fräschare. Kommande sjuksköterska Ann-Sofie vet dessutom att träning ökar må-bra-hormoner så som seratonin och dopamin. Lustkänsla. Eufori. Världens bästa medicin skulle jag vilja kalla det !

Ser fram emot våren och varma vindar. Torra asfaltsgator, tussilago och vårjacka. Ser fram emot flytt till Stockholm. 4 små söderflickor på SÖS i sommar. Känns hur fint som helst. Ser fram emot min lediga torsdag från praktiken. Då ska jag njuta ledighet, och unna mig nått fint på stan.

Att ha praktik på helger utan ersättning. Det gör mig lite sur.

Avdelningen står still, utan rond. Allt som förr. Vi är där för att det är viktigt att "se hur en helg på avdelningen ser ut ".

Visst, jag är väldigt tacksam att vi får hamna på praktikplatser, och att vi får äran att lära oss inför vårat framtida yrke. Det handlar inte om det.

Men att ha praktik 12-22 en söndag är väl att ta i ? Det är 10 timmar, nästintill gratis arbetskraft.

Idag har jag iallafall en ledig dag, den ska spenderas med fina vänner. Det är livskvalitét !

Tittar på kalendern. Den är fullproppad. Tider, möten, jobb och träffar. Ärligt talat har jag aldrig känt mig såhär otillgänglig. Ibland känns det inte ens som om ett telefonsamtal har plats bland tidsramar, mål och kafferaster. Antar att det är såhär att gå termin 6. Prestera. Bli färdig.

Älskar att spendera kvällarna med en vän, diskutera och lasta av framtidspaniken över varann. Äta perfekt kokta ägg, dricka chai med honung, och gråta en liten skvätt bara för att man kan. Av ren lycka att få ha en vän som förstår. Att förstå att man faktiskt är jävligt bra som man är.

Det är så mycket prat om stress och panik. Men jag vet, att i allt detta kommer jag finna mitt lugn. Hitta en plats där jag kan känna mig trygg igen.

Jag väntar på samtal, som kan vara avgörande för hur min sommar kommer bli. Ett enda virrvarr av tankar, planer och funderingar. På praktiken känns det ändå att jag fått rätt fäste, att ta hand om patienter är bland det finaste jag vet. Precis det jag vill göra. Vill dock inte ha ett pressat schema att prestera det på. Vill inte vara en elev som ska visa vad jag kan, jag vill vara färdig sjuksköterska. För jag vet att jag kan.

När man får göra sig av med saker som är jobbigt. När man tillåter sig själv att vara ledsen, innebär det också en början på en bearbetning. Acceptera. Släppa. Gå vidare.

Idag är en fin dag, kl 14 är det tenta. Jag ska plugga fram tills dess. Det som kan ses som en omöjlighet är inte omöjligt. Det är värt en chans ! Seså, sätt fart. Du vet aldrig hur mycket du klarar förens du försöker.

Det är så tyst och stilla. Och egentligen har jag haft en bra dag. Dricker chai-thé och skriver texter till toner av The Tallest Man On Earth, ännu en natt. Mycket borde göras, men inget blir gjort. Just för att energin inte tillåter just nu. Det är på tok för mycket i mitt lilla huvud, även fast det inte borde. Allt blir så förbannat platt ibland, utan att någon märker av det. Jag märker av det, speciellt när huvudet ekar tomt och kroppen skriker av kärlek. Saker som sker, skingrar sig förbi utan att folk reagerar. Ingen vet situationen. Det bara händer. Men det är viktigt att reflektera, ta dagen som den kommer och bearbeta. Låta sig själv känna. Ingenting blir bättre för att du jagas upp i stress och förtvivlan av saker som gör dig ont. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka att livet ter sig åt fel håll, när jag egentligen strävar efter lycka, spänning, skratt och massor med kärlek.

Oavsett hur många ord som kan skrivas ner på ett elektroniskt pappersark, så är jag stolt över den jag är. Jag har ett stort hjärta, och bryr mig väldigt mycket om andra människor. Liksom mina vänner, som är precis likadana. Fantastiska människor, med själar som en hel världsrymd. Men annsofie, ibland bryr du dig för mycket. Ibland lägger du ner energi att försöka rädda andra, när du precis håller på att rädda och bearbeta dig själv. Distans. Ge plats.

Men det är dags nu. Det ska formuleras ett CV, där jag söker sommarjobb. Där jag beskriver att jag faktiskt är färdig sjuksköterska i början av juni. Skrämmande, och skönt på samma gång ! 
Tittar på lägenheter i Göteborg, ringer kontakter. Börjar förbereda mig för ett nytt liv. Nån annanstans.

Vaknar av den hemskaste väckarklockan någonsin. Snoozar, sover lite till. Går upp. Brygger kaffet, kokar äggen till smörgåsen. Njuter en lugn morgon, tar en lång dusch. Musik i bakrunden. Precis som jag vill ha det.

Har blivit påmind om hur viktigt det är för mig att ha mitt eget. Ett eget space där bara jag är i spelrum. Ingen som säger till när jag ska gå upp. Ingen som bestämmer musik eller tv-kanal. Jag njuter av att vakna en regnig och trist morgon, alldeles för mig själv. För att hitta ro, stressa ner. Många människor lever i total stress, springer förbi vardagen och kommer inte ihåg vad de gjorde efter vägen. Ett farligt fenomen som tillkommer allt för ofta. Speciellt i tider som dessa.

---

Detta tillför dock att jag tenderar att vara extremt långsam ibland, vilket många människor i min närhet märkt av. Men jag gillar det, man ska ta vara på varje sekund. Ett lugn morgon, kan vara bland det finaste tillfälle, om du gör det på ditt sätt. Tid för återhämtning, innan vardagen sätts på spel igen.